Det finns gränser för kopieringen

Det finns gränser för kopieringen

De upphovsrättsskyddande juridiska staketen på nätet byggs för högt, skrev LarsO Ericson i förra veckans konstkrönika. Nej, svarar Pia Janné Nyberg på Förläggareföreningen, men lagen som finns måste tillämpas.

Var: Svenska Dagbladet

När: 13 februari 2013

Av: Pia Janné Nyberg, jurist Svenska Förläggareföreningen

Det är svårt för mig som upphovsrättsjurist att läsa Lars O Ericssons krönika (SvD 7/2) utan att reagera.

Jag blir förvånad över de felslut som LarsO Ericsson gör, särskilt som logisk argumentation är något av filosofins kärna. Filosofin ger utmärkta verktyg till hjälp för tänkandet som annars lätt förirrar sig i olika felaktiga banor.

Lars O Ericsson, det finns en upphovsrättslag och den är det inte några större fel på. Det har dock inte gått att tillämpa lagen på internet, eftersom det som skrivs och läggs upp där är anonymt. Det går inte att spåra avsändaren. Det går inte att se vem som begår intrång i någons rättigheter, eller vem som anonymt hotar dig för den delen, för att anknyta till den senaste debatten om näthat. Det är det som är felet.

Ipred-lagen kan nu förhoppningsvis efter Högsta domstolens beslut den 21 december 2012 vara till hjälp för upphovsmännen.

De semesterbilder som folk lägger upp, är upphovsrättsligt skyddade. Upphovsmannen väljer själv att lägga upp dem där. Skyddet försvinner inte i och med det. I användarvillkoren för vissa sociala medier kan upphovsmannen dock avtala bort sin upphovsrätt till viss del, eller avtala om att bilderna får användas av andra på olika sätt. Det är inget konstigt med det, så länge det är upphovsmannen själv som får bestämma över sina bilder.

Upphovsmannen behöver dock inte, om inte avsikten varit att skänka bort bilderna, tåla att ett företag säljer vidare dem och tjänar stora pengar på dem utan att fråga om tillstånd, vilket hände fotografen på Haiti. Vad menar Lars O Ericsson med att bilder som upphovsmannen väljer att publicera inte längre är privat egendom? Jämför det med att i en utställning ställa ut en tavla för beskådande. Den får inte i och med det slitas ur händerna på upphovsmannen och säljas vidare i tusen kopierade exemplar. Tavlan får, om den publiceras på nätet, en vid spridning, men det betyder inte att vem som helst ska få göra vad som helst med den under förevändning att den då har blivit kulturellt allmängods.

Det är inte fler och striktare lagar som behövs. Däremot ska de lagar som finns kunna tillämpas även på nätet. Och vi får verkligen hoppas att 1700-talet inte kommer tillbaka.

Vad gäller Lars O Ericssons slutkläm, där frågan ställs om det går att skilja på äkthet och original: gränsen är flytande och det är bra och helt i sin ordning att upphovsmän inspireras av andra.

Någonstans finns det dock en gräns för hur mycket en upphovsman ska behöva tåla att bli kopierad. Andra upphovsmän får helt enkelt hålla sig på sin sida om den gränsen. Det är ändå rätten till sina egna intellektuella skapelser som vi talar om. Kan man inte skapa något eget är frågan om det var så särskilt intellektuellt.

 

PIA JANNÉ NYBERG är jurist på Svenska förläggareföreningen.