Grundanalys, Förnyelseprogram och Kulturpolitikens arkitektur av Kulturutredningen

Grundanalys, Förnyelseprogram och Kulturpolitikens arkitektur av Kulturutredningen

Betänkande (SOU 2009:16). Ku2009/241/KV. Svenska Förläggareföreningen har beretts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerade betänkande. Synpunkterna begränsar sig till två förslag, dels det rörande litteraturstödet, dels det rörande Författarfonden. Övriga förslag avstår föreningen från att kommentera.

Svenska Förläggareföreningen är kritisk mot utredningens analys och förslag beträffande litteraturstödet. Stödet är, som framgår av namnet, inte ett branschstöd utan ett stöd till litteraturen och det anser vi att det ska förbli. Föreningen anser vidare att stödet i sin nuvarande form fungerar väl och att det har en stimulerande och kvalitetshöjande effekt på utgivningen. Litteraturstödet bidrar också till en bredd i utgivningen. Utredningen har inte påvisat några svagheter med den nuvarande stödkonstruktionen.

Den modell som utredningen förordar, där stödet skall kopplas till utgivarens ekonomiska förutsättningar och där det skall bedömas utifrån kulturpolitiska prioriteringar kommer enligt föreningen att vara krångligt att tillämpa, ge utrymme för godtycke och skapa osäkerhet om stödets syfte. Hur ska de ekonomiska förutsättningarna bedömas? Vilket underlag skall användas vid bedömningen? Vad innebär kulturpolitiska prioriteringar i praktiken och hur ofta kan sådana prioriteringar komma att ändras?

Svenska Förläggareföreningen är vidare kritisk till förslaget att litteraturstödet ska ingå i ett större allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela litteraturområdet. Det är inte rimligt att olika kulturyttringar eller olika litteraturgenrer ska konkurrera om pengar ur en och samma pott.

Svenska Förläggareföreningen menar att formerna för litteraturstödet fungerar bra, att de är ändamålsenliga och önskar i princip ingen förändring. Totalbeloppet för litteraturstödet (inkl. distributionsstödet) skulle behöva höjas. Under lång tid har stödsumman nominellt varit densamma vilket i praktiken innebär att det sjunkit. Svenska Förläggareföreningen kan notera att de ekonomiska förutsättningarna för översatt kvalitetslitteratur har försämrats varför ett förstärkt stöd för den vore rimligt. Föreningen menar vidare att principen att litteraturstödet ska vara ett efterhandsstöd är viktigt och vi vill därför inte att andelen förhandsstöd ökar.

Svenska Förläggareföreningen anser slutligen att det är både ändamålsenligt och rimligt att Sveriges Författarfond i sin nuvarande form administrerar biblioteksersättningen.

Litteraturstödet – bakgrunden

Litteraturstödet infördes 1975 sedan 1968 års litteraturutredning, L 68, pekat på en kraftigt försämrad situation för kvalitetsboken. Den försämrade situationen ansåg man bero på ökade kostnader för förlagen och stigande konsumentpriser vilket lett till färre debutanter och svårigheter för förlagen att ge ut så kallade smala titlar.

Syftet med stödet var att främja den kvalitetslitteratur som hade svårt att hävda sig på den kommersiella marknaden. Man ville underlätta för de förlag som trots allt satsade på den här typen av utgivning, uppmuntra dem att fortsätta med det – alltså främja utgivning och spridning av kvalitetslitteratur.[1]

Redan i mitten av 1960-talet framfördes krav på en utvidgning av de statliga stödåtgärderna inom litteraturområdet. Bland andra ville Sveriges Författarförbund att en liknande stödordning som den som då redan fanns i Norge skulle införas i Sverige. Den norska stödordningen hade på försök införts 1965 och permanentades sedan 1969. Syftet med det norska litteraturstödet var att höja författarnas intäkter, sänka bokpriserna, ge större trygghet åt förläggare av inhemsk litteratur och att främja spridningen av den.

Vid den här tiden hade Sverige en reglerad bokmarknad med fasta bokpriser och med ensamrätt för bokhandeln att sälja nya böcker. Allmänt ansågs bokpriserna vara för höga vilket hämmade försäljning och spridning av böcker. Först 1970 infördes fria bokpriser och fri etableringsrätt för bokhandeln, efter det att branschen haft fem år på sig att ställa om. När detta skedde fanns en stor oro för att de fria priserna skulle föra med sig såväl bokhandelsdöd som en alltför stark fokusering på så kallade bestsellers från förlagens sida.

Den förlagskris som inträffade under 1970-talet var inte en allmän förlagskris ”utan en allmänförlagens kris. De förlag som hade problem var huvudsakligen relativt stora förlag med en utgivning som omfattade både skönlitteratur och fackböcker över i stort sett hela det litterära fältet.  … För specialförlagen var situationen en annan. … Dessa förlag blomstrade.”[2] Först senare, runt 1980, upplevde många mindre förlag ekonomiska problem.

Införandet av litteraturstödet skedde alltså inte mot bakgrund av den kris som de större allmänutgivande förlagen upplevde i början av 1970-talet vilket utredningen gör gällande.

1968 års litteraturutredning, L 68, föreslog ett generellt stöd till svensk skönlitteratur och ett selektivt stöd för övrig skönlitteratur, för barn- och ungdomsböcker och för vissa facklitterära standardverk. Bakgrunden var att man ansåg att ”de existerande villkoren för produktion och distribution av böcker (inte) motsvarade dagens behov av kvalificerad information och litterärt utbyte.” [3] L 68:s huvudbetänkande kom 1973.

Efter remissomgång presenterade regeringen sitt förslag i proposition 1975:20, vilket var en nedbantad version av utredningens förslag och utan något förslag om ett generellt litteraturstöd. Den 17 mars 1975 publicerade Sveriges Författarförbund ett öppet brev ställt till de politiska partierna med anledning av propositionen. I brevet lanserades ett kompromissförslag innebärande att ett selektivt stöd skulle införas men utformat på så sätt att det kunde få en generell verkan. Förslaget innehöll också att en motprestation från förlagens sida i form av att ett krav på ett lågt konsumentpris skulle införas. (Alltså det som senare blev den så kallade prispressen, innebärande att förlagens förlagsnettopriser inte får överstiga en viss nivå för att litteraturstöd skall kunna erhållas för en titel.) Vidare föreslogs att en kvalitetsprövning av de titlar för vilka stöd söktes, skulle genomföras av en nämnd underställd Statens kulturråd.

Riksdagen beslöt den 23 maj 1975 att gå på Sveriges Författarförbunds linje (vilket var detsamma som den partimotion Vänsterpartiet lämnat in).

Under de kommande åren fördes debatt kring litteraturstödets kvalitetskrav i vilken både författare och förläggare deltog. Fokus i debatten rörde huruvida enbart kvalitativt goda böcker skulle kunna få stöd eller om även annan, bredare litteratur skulle kunna komma ifråga. Någon diskussion om att utesluta vissa förlag från möjligheten att få stöd fördes inte. Diskussionen rörde sig på en annan nivå.

Litteraturstödet infördes således i syfte att garantera en kvalitativt bred utgivning och, genom bestämda nivåer för högsta förlagsnettopris, sänka bokpriserna.

Litteraturstödet idag

Svenska Förläggareföreningens inställning är att litteraturstödet i sin nuvarande form fungerar väl. Den centrala förutsättningen för ett förlag att erhålla stöd för en titel är bokens kvalité. Regler har emellertid under åren införts som i realiteten innebär att inte längre enbart kvalitén är avgörande. Boken i fråga får inte tryckas i för stor upplaga, då halveras stödet. Regeln om en minsta upplaga, ett upplagegolv, är numera borttaget. Emellertid måste förlaget trycka minst 300 ex så att böcker finns tillgängliga till det distributionsstöd som infördes 1997. Distributionsstödet innebär för förlagens del att de måste sälja nära 300 exemplar av aktuell bok till 50 % av förlagsnettopriset för att aktuell titel ska erhålla stöd. Dessa exemplar går till folkbiblioteken. Distributionsstödet har inneburit att bibliotekens inköp av böcker minskat hos förlagen. Huvudprincipen, vilken är central och viktig, är att stödet ges till enskilda, redan utgivna titlar. Förlagen står alltså den ekonomiska risken för utgivningen och fattar självständigt beslut om utgivning.

Litteraturstödet är inget branschstöd. Det är avsett för litteraturen, inte för förlagen. Stödet bidrar till att upprätthålla och öka utgivningen av kvalitetslitteratur, både hos små och stora förlag. Detta är också huvudsyftet med stödet. Utan litteraturstödet kommer utgivning av kvalitetslitteratur att minska i Sverige. Litteraturstödet bidrar till att alla förlag har möjlighet att ge ut även så kallad smal litteratur och till att hela kretsloppet – utgivning, royalty, försäljning, ny utgivning osv. – fungerar på ett bra sätt.

Det är inte givet att små förlag har små marginaler och därför i stort sett alltid är i behov av stöd. På motsvarande sätt är det inte givet att stora förlag per definition är vinstrika förlag och av det skälet inte behöver stöd för utgivning av den här typen av litteratur. Alla förlag söker nu stöd på precis samma villkor. Så menar vi att det även fortsättningsvis ska vara.

Författarnas böcker ska, oavsett på vilket förlag de kommer ut, ha samma rätt och möjlighet att komma i åtnjutande av litteraturstöd. Att en titel får litteraturstöd betraktas av många som en kvalitetsstämpel.

Dagens system är enkelt att tillämpa. Utrymmet för godtycke är begränsat. Om litteraturstödet skulle kopplas till förlagets ekonomiska situation, förutom kvalitén, och dessutom till om det är kulturpolitiskt motiverat att ge stöd eller ej ökar godtycket flerfalt.

En rad frågor inställer sig. På vilket sätt ska ett förlags ekonomiska förutsättningar bedömas? Vilket underlag ska myndigheten ha som underlag för den bedömningen? Kan inte ett litet förlag som har ett eller två bra försäljningsår få litteraturstöd? Och ska ett stort förlag som har ett eller två dåliga försäljningsår kunna få stöd?

Som vi inledningsvis pekade på är vi mycket tveksamma till en stödmodell där stödbehovet ska bedömas utifrån kulturpolitiska prioriteringar. En stor risk för godtycke, och osäkerhet om stödets syfte, uppstår då. . En stor del av förlagens verksamhet behöver över tid stabila förutsättningar eftersom tidscykeln från manus till färdig bok ofta är lång.

Under det senaste decenniet har bokbranschen präglats av ökad utgivning, ökad försäljning och sjunkande bokpriser men också av en kraftigt ökad konkurrens i alla led och därmed också pressade marginaler för såväl förlag som för återförsäljare. Antalet sålda volymer har varit mycket stort vilket inte är detsamma som att förlagen därmed gjort stora vinster. För 2008 kan Svenska Förläggareföreningen notera att dess medlemsförlag för första gången på många år minskade sin försäljning – i förhållande till 2007 var minskningen över 10 %. Det står också klart att den svenska bokbranschen påverkas kraftigt av den allmänna konjunkturnedgången.

Utredningen menar att det innebär ett legitimitetsunderskott att ge litteraturstöd till stora förlag. Det faktum att stora förlag har en relativt stor andel av litteraturstödet hänger samman med deras relativt sett stora totala utgivning. De får mycket stöd i kraft av sin stora kvalitativt goda utgivning.

Vi menar vidare att det är fel att betrakta momssänkningen på böcker, vilken genomfördes den 1 januari 2002, som ett branschstöd. Momssänkningen på böcker innebar att böcker fick samma momssats som dagstidningar och som flera andra kulturyttringar redan hade. Det tryckta ordet fick samma momssats, en kulturmoms, och böcker kom att ur skattesynpunkt betraktas på samma sätt i Sverige som i alla andra EU-länder, med undantag av Danmark. Bokmomssänkningen var och är inte någon utgift för staten eller kulturbudgeten. En sänkt skatt innebär ett inkomstbortfall för staten. När det gäller böcker har den kraftigt ökade försäljningen kompenserat för viss del av det bortfallet. Det är också uppenbart att den ökade utgivningen, de sänkta priserna och den ökade försäljningen gjort att böcker fått en spridning i befolkningen som inte varit möjlig att genomföra på något annat sätt. Bokmomssänkningen har utan tvekan främjat läsningen i landet.

Svenska Förläggareföreningen anser alltså att litteraturstödet bidrar till en bredd och kvalitet i den svenska bokutgivningen som det är viktigt att bevara, trots att stödbeloppet i dagsläget inte är särskilt stort. Föreningen menar dock att en ökning av det totala stödbeloppet vore både önskvärt och värdefullt i syfte att säkerställa utgivning och spridning av kvalitetslitteratur.

Sveriges Författarfond

Vår uppfattning är att det sätt på vilket Sveriges Författarfond förvaltar och administrerar den ersättning författarna får för den utlåning som sker av deras verk genom biblioteken fungerar väl.

Vi tror inte att konsten eller författarna får en starkare ställning genom att vara en del av en större, av flera nu självständiga delar, sammanslagen statlig myndighet. Tvärtom menar vi att Sveriges Författarfonds självständiga ställning är viktig liksom upphovsmännens bestämmanderätt över de av fonden förvaltade pengarna.

Upphovsmännen förhandlar med regeringen om ersättningens storlek. Biblioteksersätt­ningen är alltså inget bidrag utan en kulturpolitiskt motiverad ersättning. Vi menar att det både är ändamålsenligt och rimligt att fonden även fortsättningsvis självständigt administrerar biblioteksersättningen just på det sätt som görs idag.

 

Stockholm som ovan

Svenska Förläggareföreningen

                             

Kjell Bohlund                                                          Kristina Ahlinder

Ordförande                                                              Direktör




[1] Boken i Tiden, SOU 1977:141, s 156

[2] Litteraturens villkor, Rolf Yrlid, Studentlitteratur, 1990, s 129

[3] Litteraturens villkor, Rolf Yrlid, Studentlitteratur, 1990, s 111

 

Yttrande till Kulturdepartementet, 12 maj 2009.

Air Jordan News